Ännu surare
Och kvällen blir bara värre. En bekant klagar på Facebook över att barnet föddes någon vecka för tidigt. Säkert skitjobbigt... Nej, jag har ingen empati.
Som den egocentriker jag är tycker jag att jag har det jobbigt. Idag gick jag in i vecka 23 så det finns nu en chans att barnet överlever om det skulle födas, därför går jag konstant och väntar på minsta lilla tecken på att bebisen är på väg ut. Igår var jag ute och gick själv med Vilhelm och vagnen för första gången sedan jag blev gravid, jag vågar ju knappt anstränga mig överhuvudtaget längre eftersom jag inte vet vad jag gjorde för fel förra gången. I alla fall var det väldigt skönt med en promenad men det gjorde ont i magen efter en stund. Ska jag verkligen behöva vänta med nästa promenad tills i januari...? På fredag ska jag till specialistmödrarvården i Västerås, vi får se om de har mer att säga än min vanliga barnmorska.
Nu är det bäst att jag går och lägger mig innan jag hittar fler saker att irritera mig över.