Perfekt!

I fredags blev det så äntligen dags för det efterlängtade besöket hos specialistmödravården. Allt var perfekt! Helt och totalt perfekt!
 
Lillen sparkade och sprattlade och visade oss en väldigt söt liten fot. Doktorn sa att han vägde "på ett ungefär 648 gram", det tyckte jag kändes väldigt exakt för att vara "på ett ungefär", men det var i alla fall precis vad han borde väga för tiden. Flödet i navelsträngen var som det skulle vara och livmodertappen var precis som den skulle vara - 4,5 cm. Men hon sa att hon inte var säker på att det var en "han" längre, vi får väl se nästa gång, vi ska tillbaka om tre veckor.
 
Doktorn sa att eftersom det inte verkade vara någon som helst förlossning på gång så är det inget egentligt fel på mig som gjorde att Vilhelm föddes för tidigt, hade det varit något fysiskt fel på mig skulle det ha börjat synas tendenser till öppning av livmodertappen redan nu eftersom lillen är så pass stor och tung redan. Så då undrar man ju ännu mer över varför Vilhelm föddes så tidigt om det inte fanns någon bra anledning till det? Var det urinvägsinfektionen? Eller arbetssituationen? Eller kände han sig helt enkelt färdig med livet i magen?
 
Skönt att allt såg bra ut ändå! Nu ska jag börja våga leva lite mer, idag tog jag en hyfsat lång promenad i det fina vädret. Det gjorde ont i magen efter en stund men det kan faktiskt ha berott på att jag precis ätit lunch. Lillen har för övrigt varit helt tokig hela kvällen och sparkat och snurrat runt men nu verkar han (eller är det en hon...?) ha somnat om igen. Jag ska också gå och lägga mig, imorgon är det dags för jobb igen.
 
Just ja, på tal om jobb! Jag ska på intervju för jobbet jag sökte den här veckan! Jag trodde inte jag skulle ha mycket chans dels för att jag skrev att jag kommer börja anställningen med åtta månaders mammaledighet och dels för att jag hört vilka andra som sökt samma jobb så vi får se hur det går i slutänden men det är ju roligt att få komma på intervju i alla fall.
 
Stackars lilla Minnie dog igår. Jag trodde Dolly skulle bli den som dog först eftersom hon varit så sjuk hela sommaren medans Minnie vaggat runt i buren precis som hon alltid gjort, utan en antydning till sjukdom, men för några dagar sedan slutade hon röra sig och slutade så småningom äta och igår var hon så trött så att hon inte orkade hålla huvudet uppe. När vi klappade henne såg man att hon försökte lyfta på huvudet men orken fanns inte kvar längre och senare på kvällen var hon död. Fina lilla Minnie. Men 7,5 år är en ganska ansenlig ålder för ett marsvin och hade den förra ägaren fått som hon ville hade Minnie blivit avlivad redan 2008 så hon fick ändå fem extra år av gräsätande och gos med Dolly. Nu ligger hon under trädet med de andra. Vad förvånad nästa ägare av huset kommer bli om de får för sig att plantera något i den delen av trädgården... Bäst vi förvarnar dem.
 
 

Sep. 24, 2013

Den här lilla mannen har jag hängt med idag:



Vi har haft det riktigt roligt, ända fram till middagen, då blev det total strejk och en tallrik slängd på golvet. Jag ned mina gravidhormoner blev så arg så att jag bar bort honom från bordet och ställde honom i hallen, där stod han och skrek en stund innan han kom tillbaka och sa att han kunde tänka sig att äta om han fick sitta på en riktig stol istället för barnstolen. Självklart fick han det. Då åt han upp hela portionen blomkålsgratäng utan mer diskussion. Sedan sjöng vi "små grodorna" och Vilhelm dansade och hoppade och all ilska var bortglömd. Tur att han inte är arg så länge i alla fall!

Dessutom har jag varit på Rödmyran och fyndat en hel vintergarderob för 250:-. Jag är mycket nöjd! Vinterskor, underställ, fleecebyxor, fodrade regnkläder och några långkalsonger. Det enda jag inte köpte var en vintermössa, när jag ska köpa det måste Vilhelm och hans huvud vara med!



Till lillebror

Jag har köpt det första plagget till lillebror, en Älskling-body i storlek 50. Nu sitter jag och funderar över om han precis som Vilhelm kommer ha storlek 50 tills han är sex månader eller om han kommer växa ur den på två veckor? Jag hoppas så klart på det senare...



Ännu surare

Och kvällen blir bara värre. En bekant klagar på Facebook över att barnet föddes någon vecka för tidigt. Säkert skitjobbigt... Nej, jag har ingen empati.
 
Som den egocentriker jag är tycker jag att jag har det jobbigt. Idag gick jag in i vecka 23 så det finns nu en chans att barnet överlever om det skulle födas, därför går jag konstant och väntar på minsta lilla tecken på att bebisen är på väg ut. Igår var jag ute och gick själv med Vilhelm och vagnen för första gången sedan jag blev gravid, jag vågar ju knappt anstränga mig överhuvudtaget längre eftersom jag inte vet vad jag gjorde för fel förra gången. I alla fall var det väldigt skönt med en promenad men det gjorde ont i magen efter en stund. Ska jag verkligen behöva vänta med nästa promenad tills i januari...? På fredag ska jag till specialistmödrarvården i Västerås, vi får se om de har mer att säga än min vanliga barnmorska.
 
Nu är det bäst att jag går och lägger mig innan jag hittar fler saker att irritera mig över.

Nu kan det inte bli värre på jobbfronten

Så är den äntligen här. Tisdagen den 24:e september som jag längtat efter i mer än två månader. Min lediga tisdag. Jag har stora planer för morgondagen - jag ska börja med att åka och klippa mig, sedan ska jag köpa nya regnkläder till Vilhelm, sen ska vi leka och laga god mat och kanske gå ut och gå lite och en massa annat roligt.
 
Två månaders jobb ska kompenseras på en ledig dag.
 
Men ett litet mörkt moln finns ändå. Jobbet är mer skit än vanligt så nu måste facket kontaktas. Sånt vill jag inte behöva tänka på på min lediga dag men jag kan ju heller inte sitta på jobbet och ringa till facket och klaga. Det ska bli så skönt att vara mammaledig... Ännu skönare om jag får ett nytt jobb.
 
Och så en liten Vilhelm för att muntra upp den här dagen. Hoppborgen vid Max är bra för balansträning!
 
 

Kvällspromenad

Vi hittade en fårhage mitt ute i skogen:



Umgås med mamma och pappa en hel helg =(

Jag och Jocke var jätteglada över att få tillbringa en hel helg tillsammans med Vilhelm men det visade sig att Vilhelm inte tyckte det var lika roligt.
 
Vilhelm: Åka till dagis?
Jag: Nej, du ska vara hemma och leka med oss hela dagen!
Vilhelm (kastar frukosten på golvet): Neeeejjj! Åka dagis!!
 
Jaha. Så uppskattad är man. Men det känns ju i alla fall bra att veta att han trivs så bra på dagis så att han vill åka dit alla dagar i veckan!
 
 
Förra helgen:
 
 
Plantera lite blommor. Vilhelm invigde trädgårdsredskapen han fick i födelsedagspresent av farmor och det gick bra både att lägga i jord i krukorna och att gräva ut den igen och slänga på gräset. Det är i alla fall roligt att han vill hjälpa till, sedan spelar det inte så stor roll vad resultatet blir, det går alltid att åtgärda i efterhand! 

Två år senare - samma Vilhelm

Ingen tvekan om att det fortfarande är samma Vilhelm. Två år sedan:
 
 
Igår:
 
 
Min söta lilla gubbe!
 
 

Rödbetsmannen



Rödbetor, saltgurka, citron. Allt som en tvååring inte borde tycka om tycker Vilhelm om.

Mycket mycket sjukt

Jag är sjuk, Vilhelm är sjuk, marsvinet är sjukt. Vilhelm och jag kämpar tappert vidare. Två dagar till helgen.

Åh nej!

Åh nej åh nej.... Jag har ju inte tid att vara sjuk!

Hej kompis!

Då var sommaren slut och det blev dags för marsvinen att flytta in igen. Det uppskattades av Vilhelm som ansåg att han nu har en sandlåda inomhus som han kan gräva i med sina grävskopor och därför var det spån i hela soffan när vi lämnat honom obevakad en liten stund.
 
 
Imorgon är det dags för vecka 22+0. Sju veckor kvar? Eller 18? Eller en vecka. I prematurgruppen jag är med i på Facebook finns några barn födda i vecka 23, men kan man må så här bra och ändå föda barn en vecka senare? Någon liten varning borde jag väl ha fått i så fall? Men det fick jag i och för sig inte förra gången så jag kan nog få barn vilken dag som helst. En mycket skrämmande tanke.
 
Men idag har jag fortfarande en mage:
 
 
Och eftersom jag hjälper Vilhelm att smörja in hans mage ville han hjälpa mig att smörja in min mage. Han är så hjälpsam och omtänksam! Han vill alltid hjälpa till, han ser till att jag får med mig lunchväskan, han hjälper mig att plocka undan mina saker (inte sina egna dock...), han håller mig sällskap på toaletten genom att stå vid tvättmaskinen och sjunga "Lilla katt" och 100 andra saker. Min lilla fina gulleplutt, hur skulle jag klara mig utan dig!
 
Idag åkte min älskade lillasyster iväg till Halmstad för att göra lumpen. Hon är tokig, jag tror inte vi är släkt med varandra egentligen!
 
 

Jädersbruksdagen

Jag kände mig lite orolig inför årets Jädersbruksdagar, senast jag var där som gravid föddes ju Vilhelm tre dagar senare. Men det blev ingen förlossning den här gången, däremot hade Vilhelm vansinnigt roligt! Det första han så när vi steg ur bilen på parkeringen var en helikopter som lyfte och sedan fortsatte dagen i samma anda.
 
Massor med bilder:
 
 
En drömdag för Vilhelm - bilar, traktorer, lastbilar, tåg, mopeder och hölass. Och en häst, men den var inte så intressant...
 
 
 
 

Gulle plutte

Vilhelm måste vara den gulligaste någonsin (nej, jag är inte partisk!). Imorse när vi skulle åka till dagis sprang han iväg till sitt rum precis innan vi skulle åka och kom tillbaka med sin lilla verktygslåda. Först förstod jag inte varför, men när han sedan gick och hämtade min handväska och matväska förstod jag vad han menade - han mamma med sig en väska ska Vilhelm ha med sig en väska! Min söta fina lilla plutt!
 
 
Redo för dagis!
 
Igår kväll stod vi och tittade på månen genom sovrumsfönstret och Vilhelm frågade om vi inte skulle släcka månen innan vi gick och la oss. Han säger så roliga saker hela tiden, man riktigt förstår hur han går och tänker och funderar över hur saker och ting ligger till. Det är roligt att få vara med på den här resan och se en liten människa formas från den lilla bebisen han var för två år sedan!
 

Gravidilska eller dåliga arbetsförhållanden?

Glöm allt jag sa om att jag trivdes ganska bra på jobbet nu för tiden, det gick snabbt över. Nu är jag så osams med min chef så att jag sökt ett annat jobb på ett konkurrerande apotek.
 
Jag som brukar ställa upp på allt i vanliga fall. Ska jag skylla på att jag är ganska ilsken och aggressiv när jag är gravid eller kan det vara så att jag förstått att jag måste börja stå upp för mig själv, eftersom ingen annan kommer göra det. Igår på veckomötet blev jag så besviken på vår chefs totala brist på förståelse över hur hårt vi jobbat hela sommaren så att jag inte tänker prata med henne mer. Min ena kollega har varit mammaledig över sommaren, vi har inte fått låna in någon vikarie med följden att vi två som varit kvar slitit ihjäl oss. När jag var sjuk kom jag till jobbet ändå eftersom min kollega annars skulle få jobba ensam hela dagen och det är otänkbart, jag har jobbat varannan helg hela juli och augusti men inte haft någon ledig dag mitt i veckan som kompensation sedan i början av juli. Nästa lediga dag är 24:e september och den dagen har jag sett fram emot i 2,5 månad.
 
När jag igår påtalade detta för min chef fick jag bara till svar att vi inte alls var för lite personal och att vi inte kunde förvänta oss någon löneförhöjning eftersom vi fått ett dåligt resultat på mystery shopper-mätningen i juli. Jag blev så arg så att jag inte visste var jag skulle ta vägen! Det är som att prata med en vägg. Så här ska det inte vara. Jag blir tokig. Bråka inte med en gravid Susanne. Hoppas de hör av sig från jobbet jag sökt, jag har jobbade där som kassapersonal under somrarna när jag pluggade och trivdes jättebra. Då återstår bara att lösa problemet med att dagis stänger klockan 19 och jag slutar jobba 19.45 om jag är den som stänger. Det löser sig....
 

Tvåårskalas i tre dagar

 
Fest i tre dagar, nu känner vi oss lite slitna... Men Vilhelm är i alla fall glad, han har fått många nya fina leksaker, böcker, kläder och pussel. Bäst av allt var nog polisbilen med riktig siren. Jocke och jag uppskattar inte polisbilen lika mycket, i alla fall inte 6,30 på söndagsmorgonen.... Jag känner på mig att Olivia kommer få en julklapp med många roliga ljud i år...
 
Tack allihopa!!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Lyx

Idag hände något mycket speciellt och ovanligt - jag slutade jobbet klockan 16. Jag kommer inte ens ihåg när det hände senast, det måste ha varit i april? Men vilken trafik det var den tiden på dagen, det var tydligen inte bara jag som slutade jobba klockan 16. Så småningom kom jag i alla fall fram till dagis och kunde hämta en Vilhelm som inte var sist kvar. Han såg så rolig ut när jag kom dit, han stod ensam i en alldeles för stor dagisväst och tittade in genom källarfönstret och lekte med vattenslangen. Han var helt blöt...
 
Så vi var hemma redan vid 17 och har kunnat ta det lugnt hela kvällen. Vi har ätit en middag utan stress, plockat gräs till marsvinen, tittat på lastbilar, bilar och traktorer som åkt förbi utanför huset, vi har lekt med bilar, plockat disk (jag plockade i diskmaskinen och Vilhelm diskade i sitt lilla kök). Sedan åt Vilhelm kvällsmat framför Lyxfällan innan Jocke kom hem och de gick och läste en saga.
 
Tänk om alla dagar kunde vara så här avslappnade. Eller alla mornar. Igår skrek han konstant från att han vaknade tills jag lämnade honom på dagis, han ville ha nappen och jag tänkte inte ge honom nappen. Men det verkar ha fungerat, idag har han inte pratat mycket alls om nappen.
 
Imorgon fyller min älskade lilla älskling två år! Alltså är det just nu två år sedan jag låg här i soffan och funderade över de där "förvärkarna".
 

När jag ser bilden kan jag känna precis hur det kändes att ligga hud-mot-hud. Den här lilla, lilla 1.3-kilosmänniskan var så sammetsmjuk och varm med en kropp utan fettreserver där huden skrynklade ihop sig när man strök honom över ryggen.
 
Nuförtiden blir det inga rynkor när man klappar Vilhelm över ryggen, men det blir ett väldigt gulligt skratt istället!

Katastrofalt

101 i järnvärde och 105/65 i blodtryck. Katastrof. Lika dåligt som veckan innan Vilhelm föddes. Lillens hjärta lät i alla fall bra. Alltid något.
 
Då förstår jag varför jag får svimningskänslor när jag försöker stå och jobba när alla sittplatser är upptagna.

Leka

Igår var det familjedag i Pinnparken. Där fanns både en brandbil och flera polisbilar. Gissa hur glad Vilhelm var!
 
 
 
Vilhelm hade kunnat vara kvar där hela dagen. Men när regnet blev lite för besvärligt (för mig) gick vi och tittade på kyrkan istället. Han har bara sett den från utsidan förut men varit intresserad och frågat om den så nu fick han se hur den ser ut inuti också. Där inne kunde man både rita, läsa böcker och titta på stora kyrkklockan. Mycket spännande!
 
 
Så vi har haft en rolig helg. Imorgon börjar allvaret igen. Men jag har tänkt på en sak, jobbet känns inte alls lika jobbigt längre, nu vet jag att jag har Vilhelm att komma hem till och då spelar det inte så stor roll vad jag gör resten av dagarna, den tiden räknas ändå inte. Konstigt. Allt som behövdes för att jag skulle börja trivas bättre på jobbet var en Vilhelm och en föräldraledighet att se fram emot.
 
Vi får se om Vilhelm kan gå till dagis imorgon. Hans hosta har blivit värre och han snorar som en liten (vad då?), men han har ingen feber. Om han verkar pigg får han gå, verkar han trött får han stanna hemma.

Jakten på Kotten

För att vi inte ska behöva bära Vilhelms kottar fram och tillbaka mellan dagis och hemma, med risken (katastrofen!) att glömma någon av dem på dagis, åkte vi idag till IKEA för att köpa två nya som kan få flytta in på dagis permanent.
 
 
Bröderna Kotte:
 
 
Säg inget, men kotten till höger kommer inte från samma ställe som de andra, han hittades bland Linnéas gamla leksaker.... 
 
 
 

1/2 eller 2/3. En halv eller två tredjedelar.


Halvvägs idag. Jag förstår inte hur tiden kan gå så snabbt, jag har ju knappt hunnit förstå att jag är gravid än och nu är det bara halva tiden kvar. Ja. Eller 1/3 av tiden kvar enligt Vilhelms standard.
 
Vilhelm tittar på lillebror:
 
 
Men lillebror var tydligen inte så intressant så Vilhelm tog och skrynklade ihop honom istället.
 
 
 

mammatexter.blogg.se

Bloggen om Vilhelm och Axel. Vilhelm föddes elva veckor för tidigt i september 2011 och lilla lillebror Axel kom fyra veckor tidigare än beräknat i december 2013

RSS 2.0