Pippip, pippip

Jag hade äntligen tagit tillräckligt med mod till mig för att lyssna på P4-dokumentären "Barnet i kuvösen". Och precis när jag satt här och tänkte "Det här går ju bra, inga problem" kom det. Pipet. Pippip, pippip. Fyra fruktansvärda pip som betydde att Vilhelm slutat andas. Jag slutade också andas.
 
Damn you syresättningsapparatspip som tar mig 17 månader bakåt i tiden på en halv sekund:
 
 
Hoppas att jag aldrig någonsin mer behöver höra det där pipet.

Kommentarer:

1 Malin:

Hej!
Kikar in här ibland o läser om sötnöten o era upptåg. Är själv prematurmamma o har ett stort intresse i just de allra minsta barnen. Gillar ditt sätt att skriva. Inte så jäkkla märkvärdigt utan så vanligt! Härligt!

Ang sat mätaren har vi en likadan då s är lungsjuk. Använder ni den ofta? Har w oxå lungproblem?

Önskar er en fin helg!

/Malin, en annan prematurmamma

Svar: Vad roligt att du tycker om det jag skriver, jag försöker hålla mig til den bistra verkligheten och inte vara så puttenuttig och perfekt hela tiden...
Bilden på saturationsmätaren är faktiskt från tiden då vi bodde på sjukhuset, jag tog den en kväll när jag suttit och stirrat på den hur länge som helst och undrade om vi någonsin skulle få komma hem (man blev ju lite dramatisk i sinnet av att sitta instängd där på avdelningen dag ut och dag in!), så vi har inte behövt använda den sedan vi kom hem. Vilhelm har haft en väldig tur med sina lungor - jag hann bara få en kortisonspruta, och det var ca tre timmar innan han föddes, men trots detta kunde han andas själv från andra dagen. När han föddes försökte doktorn ge honom surfaktant för lungmognaden men Vilhelm vägrade ta emot det och det visade sig ju faktiskt att det inte heller behövdes. Man måste komma ihåg att vara tacksam för att det ändå har gått som bra som det gjort när det kunde ha slutat så illa!

Trevlig helg till dig också =)
Susanne

Kommentera här: