Militant ammare
Nu har jag varit på föräldrakurs igen och den här gången känner jag mig inte lika deprimerad som efter förra träffen utan kanske mer lite förvånad. Lite, lite förvånad över andras inställning till amning, och i första hand offentlig sådan. Jag är av den åsikten att om mitt barn är hungrigt så ska han (eller kanske hon i framtiden) få mat, och då spelar det igen roll om jag sitter hemma i min ensamhet eller om jag är ute på julklappsshopping. Jag har ammat Vilhelm på McDonalds, IKEA, i skidbacke, på caféer och resturanger, hemma hos släkt och vänner och i sjukgymnastens väntrum. Aldrig någonsin har jag väl brytt mig ett endaste dugg om huruvida omgivning har någon åsikt om det, och ingen har haft någon åsikt heller för den delen, i alla fall är det ingen som har sagt något till mig om det. Punkt. Är mitt barn hungrigt ska han få mat, hur situationen än ser ut. Och vad är man för människa om man har någon åsikt om att någon matar sitt barn? I så fall måste det vara någon som inte har barn själv.
Annars hade jag faktiskt inte så mycket att delta med idag, vi pratade lite om sömn (Vilhelm har alltid sovit hela nätter, förutom den första tiden då vi skulle väcka honom var tredje timme) och lite om mammakroppen efter förlossningen (jag gick upp tre kilo och ner tre kilo, och jag kunde ha mina vanliga jeans så fort häftklamrarna från kejsarsnittet var borttagna). Nu kan jag ju inte räkna med att det blir så nästa gång - kanske blir det ett kolikbarn och jag tror inte jag kan få på mig mina vanliga jeans nu när jag knappt får på mig mina vanliga trosor. Det blir intressant att se.
Vilhelm hade haft jätteroligt hos morfar medan jag var på kurs - de hade lekt med tåget och matat katten och Vilhelm var så glad så att han pratade och sjöng hela vägen hem, han brukar annars inte säga ett ord när han sitter i bilen utan bara sitta och titta på bilarna genom fönstret.
För övrigt så ska jag sluta säga att jag inte har ont i magen längre - hela förmiddagen gick jag och berättade för stackars Jocke hur bra jag mådde och hur många dagar sedan det var jag hade några värkar. Därför fick jag självklart massor med värkar efter lunch.... Och inte vill de gå över heller.