Bråkunge!

Igår blev en produktiv dag. Jag började dagen med att åka och inviga träningskortet med 5 kilometer på löpbandet (men jag gick bara, inget springande med mina värdelösa knän), sedan åkte jag hem och sa upp mig från gamla jobbet, sen var det dags för tvåårskontroll i Västerås. Hem igen. Där lagade jag mat och gjorde jordgubbssylt och Vilhelm och jag bakade en kladdkaka. Är det därför jag inte gjort ett dugg idag? Jag överansträngde mig igår.
 
Tvåårskontrollen har ju blivit lite försenad, de hade glömt bort oss. När vi väl kom dit hade de lyckats boka in oss hos en doktor som hade semester hela veckan. Efter en timme i väntrummet kom personalen på att det inte var någon idé att vi väntade på doktorn längre så vi fick träffa en annan doktor istället. Men det gick ju lika bra, även om jag tycker väldigt bra om vår ordinarie doktor, han är aldrig lika stressad som de andra doktorerna.
 
Vilhelm blev i alla fall godkänd, hans lungor också. Men vikten var inte helt bra. 11,7 kilo med kläder och blöja, så det var bra om vi kunde få upp den lite. Vi får se hur det går, Vilhelm är nog den smala typen, i alla fall om han är någotsånär lik sin pappa. Längden börjar närma sig normalkurvan, 88 cm. Ja, ja, så länge han är pigg och glad är det bra ändå.
 
Men idag var han varken pigg eller glad när jag hämtade honom från dagis. När jag kom dit var han jätteglad och kom springande och berättade att de varit i skogen och sprungit och druckit blåbärssoppa, det var Vasaloppsdag idag! Sedan kom sammanbrottet och han vägrade gå och stå på benen överhuvudtaget så jag fick dra honom till parkeringen, det är en ganska lång bit att dra någon som verkar ha blivit plötsligt förlamad i hela kroppen. Jag kan ju inte bära honom när jag bär Axel i babyskyddet i andra handen. Till slut lät jag honom ligga där han låg och gick och satte in Axel i bilen medan Vilhelm låg kvar och skrek så högt att en förbipasserande gick in till dagiset och berättade att ett av deras barn rymt och ramlat ute på parkeringen och låg gråtande och skadad. Vad trött jag blir. Tur att han åtminstone har väldigt roligt på dagis, annars skulle jag inte orka med dessa konfrontationer. Väl hemma låg han innanför dörren och skrek i en halvtimme innan jag lyfte in honom till hans säng där han låg och skrek i en kvart till innan han till slut somnade och sov ända till 17.45. Vad skönt det kommer bli när den här trotsåldern är över, men när Vilhelms trotsålder är över är det nog dags för Axels trotsålder och sedan är det väl dags för nästa lillebrors trotsålder. Sedan är jag redo för inläggning på hem för nervklena.
 
Axel har sovit precis hela dagen idag, han var vaken en timme medan vi åt middag men efter tvätt och mat somnade han om igen. Men igår var han vaken flera timmar på eftermiddagen så han hade väl lite förlorad sömn att ta igen....
 
Vilhelm ska ut på äventyr med farmor:
 
 

Kommentera här: