Min stackars lilla plutt
Vilhelm var helt hysterisk när han skulle sova. Han som aldrig, inte en enda gång ens när han var bebis, har krånglat eller skrikit på nätterna (ja, ja, en gång fick vi ge honom Alvedon och ta en omgång med snorsugen men det var också den enda gången vi behövt gå upp med honom på natten). Men nu har han det inte lätt längre. Han skrek i säkert en halvtimme, det hjälpte inte att jag gick in till honom utan han bara skrek och gjorde uppehåll för att gäspa - han var trött! Till slut var han genomsvettig och jag satte mig bredvid sängen och klappade honom på ryggen, då somnade han till slut.
Det är säkert för att han håller på att lära sig gå, det är ju ett riktigt stort utvecklingssteg. Men det är en liten chock att se honom så ledsen och otröstlig när man inte behövt se honom så förut. Jag förstår inte hur vi kan ha fått en bebis som inte skrek ett endaste dugg som liten och som är 1.5 år första gången man ser honom så här ledsen!
"Va? Har jag något i håret?"
Vem åt blåbär till mellanmål?
Så här glad är han ju för det mesta. Hoppas den här fasen går över snart så att vår lilla solstråle kommer tillbaka!
Det där med att jag inte skulle jobba mer förens den 1:a mars gick över ganska snabbt, jag blev inringd idag eftersom min kollega blivit så sjuk så att han fick åka till akuten. Det kan ju vara en acceptabel anledning till att ställa upp och jobba en dag.