Mammaskryt på hög nivå

Nu måste jag faktiskt få skryta lite. Vilhelm har blivit mätt och vägd och nu väger han 11.4 kilo och är 85 cm lång, han är snart ifatt normalkurvan! Senast han vägdes och mättes var i februari och då vägde han 10 kilo och var 81 lång om jag inte kommer ihåg helt fel. Vad han växer! Men man känner faktiskt att han blivit tyngre (eller att jag blivit svagare...), och han fyller ut sina kläder på ett helt annat sätt nu är förut - nu har han till och med byxor som är för tighta i midjan trots att de har lagom längd i benen. Lång märker man också att han blivit - han når upp överallt...
 
Lite mer mammastolthet. För någon vecka sedan var jag på vårdcentralen och lämnade några rör blod och där träffade jag på BVC-sköterskan. Självklart måste jag ju berätta hur duktig han är på att prata (speciellt när de säger det på dagis också, då måste man ju få skryta lite!) och hon sa då att det fanns risk att han skulle få tråkigt om han bara umgås med jämnåriga som inte pratar lika mycket. Tänk att min lilla, lilla prematur skulle bli så duktig så att BVC-sköterskan tror att han kommer få det tråkigt på dagis för att han ligger före de andra! Tänk om jag hade vetat det för två år sedan, det skulle jag aldrig ha trott på. Eller jo. Det skulle jag, jag har vetat hela tiden att det inte skulle vara något fel på Vilhelm på grund av hans tidiga födsel.
 
Det var dagens skryt.
 
Mindre nöjd var neurologen Jocke och Vilhelm var hos igår. När vi var där i februari hade han inget att invända men nu hittade han fel både här och där. Han tyckte att vänsterarmen och vänsterbenet var stelt. Men jag är ändå inte beredd att hålla med helt utan utmanar hans sju år på läkarlinjen och några år till för specialisering inom neurologi. Jocke visade mig hur neurologen hade böjt Vilhelms arm och ben för att fastslå att de inte var korrekta och det visade sig att jag inte heller kan göra de rörelser neurologen påpekade att Vilhelm inte kan. Det är alltså lika mycket fel på mig, och jag är född bara 44 minuter före utsatt datum. Varför lyssnar ingen på mig när jag säger att Vilhelm tyvärr har fått mina stela leder och osmidiga kropp?
 
Ibland blir man lite trött. Vi ska tillbaka om två månader och då ska jag se till att det blir på ett datum då jag kan följa med så att de kan få böja mina armar och ben och se att det är på grund av mig Vilhelm ser ut som han gör. Men å andra sidan är det ju bra att de försöker mjuka upp honom, de hade pratat om att eventuellt skicka en remiss till habiliteringen, men för att kunna göra de måste de sätta en diagnos på Vilhelm och jag vill inte att det ska sitta någon diagnos på honom (vad ska försäkringsbolaget säga?). Jag har inte känt mig speciellt handikappad under min uppväxt. Jag visste inte ens att jag hade nedsatt rörlighet i vänster armbåge, det upptäckte jag igår när Jocke visade hur de gjort med Vilhelms arm. Man klarar sig tydligen ganska bra ändå.
 
Nu ska jag ta och sova lite. Tyvärr börjar inte helgen imorgon kväll utan först på lördag eftermiddag. Jag börjar känna mig lite utarbetad.
 

Kommentera här: