Nu har jag massor jag inte kan berätta!
Nu har jag varit tyst nästan hela dagen, förutom när Vilhelm tänkte stoppa marsvinens vattenflaska/morot/äpple/hö/bajs i munnen. Och så läste jag ju så klart en godnattsaga för honom. Men det är inte förens man förlorat förmågan att prata som man inser hur mycket man har att säga. Usch vad tråkigt det här är och usch vad mycket jag känner att jag vill berätta för alla mina närmaste, eller vem som helst som vill lyssna.
Jag har försökt städa lite i hallen under eftermiddagen. Vilhelm hjälpte till för att få det så som han vill ha det:
Jag gav upp det där med städningen och satte Vilhelm vid köksbordet med sina kritor istället:
Det var bara roligt en jätteliten stund men han blev nöjd när han fick rita i almanackan i stället. Så nu kommer vi hitta röda streck lite här och där under året.
Pappa och Vilhelm tittar på hästar medan mamma vilar sig i form hemma i soffan:
