Fortsättning av semestern till slut - måndag
Jag hittade ett konstigt kort i kameran och listade ut att det är Vilhelm som tagit kort på sina små djur, kottarna och kaninen:
Så blev det måndag och vi hade bestämt oss för att åka och hälsa på min faster och farbror efter frukost. Det är väl ungefär tre kilometer dit, förra gången vi var på Gran Canaria, på den tiden då vi bara hade ett barn, gick vi dit men den här gången bestämde vi oss för att bussen var ett mycket bättre alternativ, speciellt eftersom varenda buss som stannade utanför hotellet även stannade vid San Augustin som var vårt mål för dagen. Och bussarna går ju hela tiden. Trodde vi ja. Vi väntade och väntade. Och väntade. Till slut kom det en buss, men det visade sig vara den enda som inte stannade vid San Augustin, så vi väntade lite till. Till slut kom bussen i alla fall och chauffören körde som en galning så jag fick sitta och hålla i Vilhelm hårt för att han inte skulle flyga iväg under den fem minuter långa bussresan.
Det här är inte lika mycket av ett turistområde som Bahia Feliz där vi bodde utan här bor pensionärer (och andra, det finns faktiskt både svensk skola och förskola) som stannar hela vintern. Här är det lite blåsigare än där vi bor och poolerna är inte lika uppvärmda men det gick bra att bada ändå:
Gräset sticks! Som sagt, inte lika barnanpassat.
Men oj, oj vad lugnt och skönt det var här. Det var en annan person vid poolen och han gick iväg när det började blåsa. Här vill jag bo nästa gång vi åker på semester men Jocke tyckte det var alldeles för tråkigt, han vill tydligen ha skrik och bråk vid middagen och barn överallt. Ja, ja, vi får se hur det blir nästa gång. Här bodde min familj första gången vi åkte på utlandssemester 1993 och det är lite skillnad att se det som vuxen, poolen är faktiskt inte så stor som jag tyckte den var då.
Hela familjen samlad:
Efter lunchen tog jag, Inga och Vilhelm en promenad ner till stranden medan Axel sov i vagnen och Åke och Jocke diskuterade. Vi åkte hem igen lagom till middagen. På väg från busshållplatsen stannade vi vid kaktusrabatten för ett obligatoriskt framför-kaktusarna-kort:
Trots att Vilhelm egentligen var lite för trött ville han ändå gå och titta på bananträdet. Mycket häftigt tyckte han.
Axel äter bröd, eller brödpåse egentligen, för honom spelar det ingen roll att det är en platspåse runt maten, det går lika bra att äta ändå.
