Trött
Igår hade jag behövt en paus från trotsig 2,5-åring och trotsig 2,5-åring hade behövt en paus från tjatig mamma. Men Vilhelm var lite för hostig och snorig för att det skulle kännas okej att lämna honom på dagis så vi fick umgås och gå varandra på nerverna hela dagen. Det känns som att allt jag sa var ett tjat eller ett klagomål eller ett nej och allt Vilhelm sa var en gnäll eller ett nej. Eller inget svar överhuvudtaget, han har kommit på att han helt enkelt kan strunta i att svara när jag pratar med honom. Väldigt effektivt eftersom jag då blir ännu argare...
Det slutade i alla fall med att han ramlade ner från en köksstol, och då har han redan tidigare ramlat ner från soffan trots att jag sa till honom 100 gånger att han ska ta det lungt och att jag inte kan hjälpa honom om han ramlar för att jag matar lillebror.
Idag mådde Vilhelm mycket bättre så nu är han tillbaka på dagis och får träffa folk som är lite roligare än vad jag är just nu.
Den känslan att lämna barn på dagis för att åka hem och sätta sig i en sköööön tystnad är obeskrivbar! Iaf efter dagar med trampande på nerver.
Kram