Jag vet ju ingenting
Så, nu har jag sett några avsnitt av Unga Mödrar och i ett av dem var den en förlossning. Det såg ut att vara smärtsamt och jobbigt och kladdigt. Återigen slog det mig hur det kommer sig att jag har en Vilhelm som ligger och sover i rummet bredvid men att jag ändå inte vet hur en fölossning går till. För mig är en förlossning att ligga och vänta i ett rum, bli flyttad till ett annat rum där det finns lustgas, ta på sig sjukhusstrumpor (varför var det så viktigt att jag bytte ut mina egna strumpor mot sjukhusets strumpor...?), bli skjutsad till ett annat rum, höra Jocke säga "Jag älskar dig" och "Andas", det faktum att jag har nagellack blir ifrågasatt (jag försvarar mig med att det i alla fall är genomskinligt så de behöver inte oroa sig för att inte se om jag får syrebrist), bli nedsövd, höra kirurgen säga "Vi hinner inte sterilisera, det är urakut", vakna en timme senare, ligga och lyssna på uppvakspersonalens totalt oväsentliga prat om vad de gjorde i helgen. Bedöma min smärta till 7 på en VAS-skala, få lite morfin. Bli körd vidare till avdelning 69, ligga ensam i ett rum, få kateter (slippa kissa på tre dagar), ligga lite mer ensam med linserna fastklistrade i ögonlocken. Bli vidarekörd till intensivsalen, titta på bebis i kuvös. Känna på bebis i kuvös och bli tillsagd att jag tar på honom på fel sätt. Sova lite. Ringa till jobbet och säga att jag nog inte kan komma idag.
Så är ju en förlossning. Inte så speciellt smärtsam, inte det minsta kladdig. Inget kämpande i 20 timmar.
Vadå att höra bebisens första skrik? Vadå att få upp honom på bröstet? Vadå att vara totalt utom sig av lycka? Så är det inte. Så går inte en förlossning till i min värld. Prata inte med mig om perfekta förlossningar som inte slutar med att barnet ligger på en intensivsal med cpap, för så ska inte en förlossning gå till.
En sur och bitter dag idag. Bäst att gå och lägga sig och sova lite så att jag vaknar upp som en solstråle imorgon igen!
Men först ska jag gå in och titta lite på Vilhelm, det kunde ju faktiskt ha varit så att han inte varit här.
Iförsig fick jag genomgå "en riktig förlossning" men allt de andra, att få se sitt barn, höra det skrika, att få upp barnet på bröstet direkt, att känna sig så fruktansvärt lycklig osv. Det fick inte jag heller. Samma som man känner sig snuvad på sin graviditet, så känner man sig lika snuvad på de där fina som ska vara vid sin förlossning. Jag känner så igen mig i det du skriver. Kram <3